starpern

Nu var det länge sen jag skrev nåt här. Men det har
inte funnits nån som helst lust eller ork. Det händer
för mycket runt mig just nu. Jag vet inte riktigt hur jag
ska orka. Men jag är iaf på väg upp nu.

Var ledig igår. C oxå. Då åkte vi till Skultuna och kollade
lite. Mysigt. Fikade varsin dyyr smörgås och bara njöt. Jag
är ledig idag oxå. Och idag var det sol igen efter snön som
kom igår (grrr...). Så jag tog på mig mina nya fina beiga
kängor och gick ut i vårsolen. Nu får det va slut med snö.

Jobbet är skit än. Ingen personal. Jag jobbar ihjäl mig.
Hur mycket ska man orka?? Funderar på att söka nytt.
Men vart??

Har fått tillbaka min bil nu. Så nu är den reparerad och
klar. Det känns bra. Ska försöka få den såld inom kort.
C ska sälja sin med. Så kan vi köpa en bil ihop. En pansarvagn
tycker jag. Haha.

Det börjar närma sig maj nu. New York. Jag vill se fram
mot resan så himla mycket. Men jag kan inte. Ser bara
hinder och vad som kan gå fel. Kan det inte vara så
att denna gång kommer allt gå bra?? C håller på att kolla
upp alla saker vi vill göra och se. Men jag törs inte. Fan.
Men pirret finns nu iaf. Vår i New York. Vad kan gå fel?

Nej nu ska jag nog göra ett städryck.

♥

Trodde veckan från helvetet var över och jag
kunde glädjas åt att åka till dalarna. Men nej
nej nej...inte får man vara glad nån gång. Vi
packade in oss i bilen..solen sken och allt kändes
topp. Vi ska åka och tanka i Sala innan vi drar. Åker
mot macken och PANG!!!!! En bil som inte stannar
vid stoppskylten och kör rakt in i sidan på oss. Vi
snurrar runt på vägen och har väl en himla tur att
vi inte blir påkörda igen. Chockade går vi ur bilen och
pratar med bilföraren i andra. Han tog på sig allt. Men
nu ska allt sånt fixas. Suck. ORKA! Min bil är inte körbar
heller. När ska all otur ta slut????? När vänder det???
Snart får man låsa in mig nånstans...för jag går under.
Jag går under................

Vi kom iaf till dalarna. Hem till tryggheten. Det var skönt.
Sen har jag min C. Älskar dig. Tillsammans klarar vi allt.
Eller hur? Jaaa...det gör vi.

♥

Den här veckan har varit hemsk. Jag vet inte
hur jag tagit mig igenom den levande. Jag körde
på och höll humöret uppe länge. Men sen i onsdags
så bara brast det. Jag hade gråten i halsen hela
dagen. Var ensam när jag kom hem från jobbet så
gick och funderade massa. Ville ringa hem. Men
kunde inte. Gick här hemma och försökte vara stark.
C kommer hem. Frågar hur det är och om jag är ok?
Jag känner att jag inte kan svara utan jag drar mig
undan och undviker honom. Undviker ögonkontakt.
Till slut kramar han om mig och frågar igen hur jag mår?
Då brister det. Jag gråter och gråter och gråter...
Det finns inget stopp. C försöker trösta men det går inte.
Han föreslår att jag ska ringa hem men jag kan inte. Så
han gör det åt mig. Sen får han hålla mig i sina armar
hela kvällen. För jag klarar inte av att vara ensam.
Ska det behöva vara så här???

Känner mig jätte nere. Ful. Dum i huvet. Och FEL. Jag
vet inte vad det är men hela jag känns fel. Allt är fult.
Vill bara försvinna under en filt.

Vill se fram mot våran resa. Men jag har ingen ork. Plus
att jag är så negativ och tror att vi aldrig kommer att
komma iväg. Kommer jag ens orka åka? Jag vill detta så
himla mycket. Jag vill vara glad och förväntansfull. Men
just nu...nej. Jag är ingenting.

Neg...neg...neg...neg...förlåt.

Det är iallafall fredag idag. Då är det fredagsmys. Det är
något jag uppskattar iallafall. Jag är ledig i helgen och C
bestämde att vi skulle åka hem till mina föräldrar lördag
till söndag så jag får ladda batterierna. Han vet vad jag
behöver. Vad gjorde jag utan honom? Jag som trodde att
jag aldrig skulle kunna känna så här. Men nu gör jag det och
jag vill aldrig förlora den känslan. Jag älskar min C.

Vi har fått en ny spis. Började brinna lite i den gamla. Då var
jag lite nervig. Men nu står en fin spis med häll där inne.

Nej nu ska jag gräva ner mig nånstans. Hej.

♥